Vänsterpartiet Bohuslän

1:a maj i Bohuslän

1:a maj firas av Vänsterpartiets lokalorganisationer på två håll i Bohusdistriktet. Uddevalla och Mölndal.
Vänsterpartiet i Uddevalla håller traditionellt firande i Margeretgärdeparken. Mötet startar med samling kl. 12. Huvudtalare är Johan Lönnroth, dessutom deltar Ung Vänster med politiskt rollspel, lokalbandet Cult Orchestera underhåller med musik och Ewy Gahnström står som konferencier.

Vänsterpartiet i Mölndal kommer att hålla sitt 1 Maj möte på Mölndals torg i centrum. Mötet börjar klockan 11.00. Huvudtalare Jan Jonsson, med lång historisk facklig och kommunalpolitisk bakgrund kommer bl.a. att beröra Klippans agerande mot de anställda. Ung Vänster kommer att delta med talare. Läs mer

Dags att återinföra halvtidsfrigivning

Tänker socialdemokraterna stå emot det borgerliga trycket på hårdare tag i kriminalvården? Den frågan ställer sig riksdagslemöterna Rolf Olsson och Alice Åström i en debattartikel som tidigare varit publicerad i GP.
Skenande kostnader, mer isolering och permissionsförbud, stora överbeläggningar, högre säkerhet men sviktande innehåll, små möjligheter till missbruksbehandling. Svensk kriminalvård är i kris. Ett trendbrott måste till och lösningen är inte, som borgarna verkar tro, ännu hårdare tag. Det krävs politiska beslut som vänder utvecklingen och ger arbetsro för att sätta kurs mot en mer human, effektiv och individualiserad kriminalvård. Som en viktig del av detta vill vänsterpartiet återinföra den villkorliga halvtidsfrigivningen. Vi förväntar oss inte sällskap av den borgerliga alliansen, men hänger socialdemokraterna med på vagnen?

Grövre brott
Strafftiderna blir allt längre i Sverige. Även om ungefär lika många tas in i fängelse i dag som tidigare, så är det färre som kommer ut. Detta beror till en del på att brottsligheten har blivit grövre men det kan inte helt förklara den stora ökningen. En viktig orsak är att det har skett straffskärpningar lagstiftningsvägen. Samtidigt påverkar domstolarna straffen genom att lägga sig allt högre upp på straffskalorna.
Vad den borgerliga alliansen tänker göra åt detta har de ännu inte sagt, men att döma av vad de hittills krävt som enskilda partier så finns det ingen anledning att tro att de vill bryta trenden. På område efter område ropas i stället efter straffskärpningar. Ledstjärnan verkar vara hämnd på dem som begått brott snarare än en återrehabilitering av de intagna, trots att det överallt i världen har visat sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt på brottsutvecklingen. Däremot finns det forskning som visar att långa fängelsestraff minskar möjligheterna till återanpassning i samhället.
Konsekvenserna av en sådan politik blir lidande för enskilda. Det handlar om den dömde själv och hans eller hennes anhöriga, samtidigt som brottsoffret inte gynnas av att den dömde behandlas inhumant. Det handlar självklart också om att undvika framtida brottsoffer eftersom kriminalvården har ett viktigt brottsförebyggande uppdrag. Dessutom leder den nuvarande situationen till skenande kostnader för kriminalvården. Trenden måste vändas med politiska beslut och det måste ske snart.

Två tredjedelar
Tidigare var det möjligt att ansöka om villkorlig frigivning efter att ha avtjänat halva tiden av sitt straff, i dag gäller i stället två tredjedelar. Detta är en för- ändring som i ett slag ökat tiden som man avtjänar på anstalt och därmed också behovet av platser.
Ett återinförande av halvtidsfrigivningen kan underlätta för att lösa dagens kris och ge dömda en chans att komma bättre rustade tillbaka till samhället. En bra start kan vara att först ge förstagångsdömda möjligheten. Detta är en grupp där det är otroligt viktigt att bryta en kriminell bana.
Vill socialdemokraterna stå emot det borgerliga trycket på hårdare tag och ställa sig bakom vårt förslag?

Rolf Olsson
andre vice ordf (v) justitieutskottet
Alice Åström
riksdagsledamot (v)
ledamot i kriminalvårdsstyrelsens styrelse

Tobinskatten åter aktuell

Sveriges riksdag kommer onsdagen den 27 april, att behandla motioner som föreslår att riksdagen skall uttala sig för införandet av en s.k. Tobinskatt, en skatt på internationella valutatransaktioner och att regeringen i olika internationella sammanhang skall verka för införandet av en sådan skatt. Ännu en gång föreslår en utskottsmajoritet att riksdagen skall avslå dessa motioner. Det är något som vi beklagar. Det skriver Lars Bäckström, riksdagsledamot för vänsterpartiet i Bohuslän tillsammans med Yvonne Ruwadia (mp) och Sven Elander, Attac

Mycket har dock hunnit hända sedan Tobinskatten för första gången behandlades i riksdagen. Förslaget till avgift på valutatransaktioner har utvecklats och förfinats. Internationellt diskuteras nu globala skatter på högsta politiska nivå.

Frankrikes president Jacques Chirac och hans Brasilianske kollega Luis Ignacio Lula da Silva ställde sig förra sommaren i ett gemensamt utspel bakom den globala rättviserörelsens krav på införandet av globala skatter. Vid det ekonomiska världsforumet i Davos tidigare i vintras presenterade den brittiske premiärministern Tony Blair ett omfattande program för skuldavskrivningar och ekonomiskt stöd till de afrikanska länderna. Chirac föreslog att detta skulle finansieras med hjälp av globala skatter, bl a på valutatransaktioner, och tysklands Gerhard Schröder var inte sen att ansluta sig till alliansen.

Belgiens parlament tog förra året – som första land i Europa – beslut om att stödja en skatt på valutatransaktioner förutsatt att den genomförs internationellt. Det vore pinsamt om Sverige i längden inte vågade ansluta sig till de länder som kommit med konkreta förslag om hur vi kan finansiera kampen mot världsfattigdomen och den globala HIV-epidemin.

Idén om global beskattning betraktas inte längre som orealistiskt, snarare menar många att det är orealistiskt att tala om fattigdomsbekämpning utan någon form av global skatt. Detta faktum understryks ytterligare av den oväntade men gryende alliansen mellan IMF och Världsbanken å ena sidan och den breda majoriteten av den globala rättviserörelsen å andra sidan som i den här frågan strävar mot samma mål.

Men också i Sverige växer stödet för införandet av en avgift på valutatransaktioner. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Attac arbetar idag sida vid sida för införandet av en sådan avgift. Tidigare i vintras nåddes vi också av det glädjande beskedet att regeringen är på väg att svänga i frågan. Under en debatt den 25 februari uttalade biståndsminister Carin Jämtin sitt stöd för olika typer av global beskattning, som ett exempel nämnde hon en skatt på flygbränsle. På lite längre sikt sade hon sig också tro på en skatt på valutatransaktioner.

Det finns flera argument för införandet av en Tobinskatt. 1977 uppgick valutahandeln till 4 600 miljarder US-dollar. 20 år senare var den siffran uppe i 373 000 miljarder US-dollar. Över 80 % av dessa transaktioner har en omloppstid på mindre än sju dagar. Denna gigantiska spekulation med valutor skapar fluktuationer på valutamarknaden. Dessa svängningar påverkar alla delar av ekonomin. I extremfallen kan svängningar bli så stora de leder till valutakriser, som i Sydostasien under slutet av 90-talet. En kanske ännu viktigare aspekt är att det nuvarande systemet begränsar det demokratiska manöverutrymmet kring finanspolitiken. Våra folkvalda politiker tvingas anpassa sig efter marknadens intresse.

Nobelpristagaren James Tobin föreslog redan 1972 att det skulle införas en transaktionskatt på valutahandel. Tanken var att bromsa farten i spekulationerna genom att, så att säga, kasta lite grus i maskineriet och därmed ge mer tid för eftertanke i staternas, företagens och individernas planering. En avgift på valutatransaktioner skulle automatiskt missgynna kortsiktiga och spekulativa placeringar, medan turism och mer långsiktiga placeringar i företag och vanlig varuhandel bara skulle påverkas marginellt.

Tobins förslag har utvecklats och idag finns flera konkreta förslag på hur en skatt skulle kunna implementeras. Den tyske ekonomen Paul Berndh Spahn föreslår en skatt med två växlar. En första växel med en låg procentsats (runt 0.01%) och en andra växel som fungerar som en nödbroms när växelkursen rör sig utanför ett visst spann. Denna tvåväxlade lösning skulle kunna verka både stabiliserande och utjämnande.

IMF och Världsbanken har sedan en tid konstaterat att det saknas pengar för att uppnå millenniemålen, och i en ny FN-rapport av ekonomen Jeffrey Sachs menar man att det krävs en fördubbling av biståndet. Med en låg avgift på valutatransaktioner, 0.01%, skulle man kunna generera uppemot 30 miljarder US-dollar årligen, utan att påverka valutamarknaden negativt. Även på den lägre nivå som föreslås av Spahn skulle införandet kunna möjliggöra en mycket väsentlig ökning av biståndet som idag uppgår till ca 50 miljarder US-dollar.

Att regeringen tycks inta en mindre negativ hållning till en skatt på valutatransaktioner är glädjande. Trots detta håller, tycks en majoritet i riksdagen fortfarande vilja hålla dörren stängd.

I utskottsbetänkandet hänvisar man till de gamla argumenten om att Tobinskatten inte skulle uppnå önskad effekt. Dessutom menar man att det är meningslöst att arbeta för Tobinskatten då den kräver internationell enighet. Majoriteten bortser alltså helt ifrån det faktum att det idag finns långt mer utvecklade och förfinade förslag på hur Tobinskatten skulle kunna uppnå önskad effekt, och att det dessutom finns en växande internationell politisk enighet i frågan.

Den svenska regeringen har höga ambitioner när det gäller fattigdomsbekämpning. Sveriges utvecklingspolitik ska genomsyras av ett rättighetsperspektiv och de fattigas perspektiv. Vi ser arbetet för en Tobinskatt som ett av medlen för ett ökat politiskt handlingsutrymme och större resurser till global fattigdomsbekämpning. Vi anser att det är hög tid för riksdagens ledamöter att börja stödja de förslag som nu finns för att finansiera människors rätt till mat och skolgång. Vi hoppas att riksdagen inte återigen väljer att ansluta sig till den skara som inte tror att en annan värld är möjlig.

Vi tror att det är möjligt att halvera fattigdomen till år 2015, men då krävs både mod och vilja att ta itu med de globala orättvisor som idag omöjliggör en rättvis och hållbar utveckling. Vi hoppas att riksdagens ledamöter vågar tro på politikens makt – för frågan om globala skatter handlar framförallt om politisk vilja, inte om teknikaliteter.

Sven Elander, ledamot av Attac Sveriges Gemensamma Arbetsgrupp
Lars Bäckström, Riksdagsledamot (v)
Yvonne Ruwaida, Riksdagsledamot (mp)

Tvivel på Klippans räddningsplan – går mot konkurs

Nedläggningen av bruket i Mölndal löser inte krisen i Klippan. Hela koncernen med 850 anställda är på väg mot konkurs. Försöken att sälja fabrikslokalerna i Mölndal till kommunen för att sedan hyra tillbaka dem ser inte ut att lyckas.
Den bilden ger Pappers förbundsekonom Christer Larsson, som tvivlar på koncernledningens försök att få in nya pengar.

Klippans kassa är i det närmaste tom. Samtidigt är skulderna stora. Artiklar i Dagens Industri och Veckans affärer de senaste dagarna beskriver en akut likviditetskris och en ”extemt svag finansiell ställning”. Klippans aktiekurs har rasat. För att möta problemen och klara betalningarna hoppas Klippan få in 200 miljoner kronor på en nyemission. Fabrikslokalerna i Mölndal ska säljas, och ett finpappersbruk i Frankrike ska köpas för att bättra på balansräkningen. Men alla tre räddningsplankorna är klena, hävdar Christer Larsson:

– Av de 200 miljoner som nyemissionen ska ge behövs minst 150 för att täcka nedläggningskostnaderna i Mölndal, kanske mer. Vem vill teckna aktier för att betala en nedläggning? Kanske kan investerarna spekulera i att Klippanaktien ska göra ett skutt efter nedläggningen. Men vad som ska åstadkomma skuttet är svårt att se då hela finpappersmarknaden är pressad.

– Försöken att köpa ett franskt bruk av International Paper går trögt. Blir affären inte av, så läggs det franska bruket ner. Därför har Franska Pappers sagt ja till affären. Men svenska Pappers ser den mest som ett sätt att kortsiktigt blåsa upp Klippans tillgångar.

– Försöken att sälja fabrikslokalerna i Mölndal till kommunen, för att sedan hyra tillbaka dem, ser inte ut att lyckas. Därtill säljer Klippan nu sina fakturor till finansbolag för att säkra det dagliga behovet av pengar, en åtgärd som andas desperation.

– Nyemissionen är avgörande om Klippan ska undvika konkurs. Men inte ens huvudägaren Jan Bernander garanterar att han tecknar nya aktier, påpekar Christer Larsson. Vid Pappers avdelning 66 i Klippan vill ordföranden Johan Pettersson inte höra talas om konkurs. Inte heller Ulf Pettersson, fackordförande vid bruket i Mölndal, vill tänka i de banorna.

– Vi har varit pressade i många år, men alltid klarat oss ändå, konstaterar Johan Pettersson. Och största fordringsägaren Nordea har inget intresse av en konkurs. Christer Larsson å sin sida har svårt att se hur konkursen ska undvikas. Och han är inte säker på att den bara är av ondo. Han utgår från att bruken i Klippan och Lessebo skulle drivas vidare av nya ägare, och tillägger:

– En konkurs kan till och med rädda bruket i Mölndal, även om antalet anställda skulle bli mindre än idag. Utan konkurs har bruket i Mölndal små chanser att överleva: Klippan planerar att flytta över det mesta av produktionen till sina bruk i Lessebo och Klippan. LO-Tidningen har varit i kontakt med Klippans huvudägare och styrelseordförande Jan Bernander. Han avböjer att kommentera Klippans finansiella ställning.

BAKGRUND:

I hela Europa går finpapperstillverkarna dåligt. Överkapacitet har lett till låga priser och förluster. I Klippans fall förvärras läget av misslyckade affärer. Enligt bland andra Pappers och tidningen Dagens Industri har Klippan tvingats täcka förluster i den skotska finpapperstillverkaren Inveresk, där Klippans huvudägare Jan Bernander och hans kompanjon haft privata intressen.

Köp av Klippans fastigheter i Mölndal

Genom uttalanden i press kan det uppfattas som att syftet med ett eventuellt köp av Klippans fastigheter har för syfte att snarast möjligt göra 300 anställda arbetslösa. Detta är en felaktig bild, säger Jan Kronberg (v) Ledamot av kommunstyrelsens arbetsutskott.

Vänsterpartiet Mölndal har tidigare valt att inte kommentera uppgifter om att Mölndals stad är i förhandlingar med Klippan AB om köp av deras fastigheter i Mölndal.

Jan Kronberg (v) – Jag har tidigare haft uppfattningen och viljan att den enda som skall kommentera Mölndals stads diskussion med Klippan AB är kommunstyrelsens ordförande Bengt Odlöw (s). Men med hänsyn till den oro som anställda på Klippan upplever vill jag nu kommentera uppgifterna omkring Klippans fastigheter i Mölndal.

Den direkta anledningen till att Klippans fastigheter i Mölndal är till salu beror på att Klippan AB har bjudit ut fastigheten till försäljning.

Om vänsterpartiet är med och beslutar om att Mölndals stad skall köpa Klippans fastigheter i Mölndal beror det på att vi anser att kommunen bör ha en långsiktig kontroll över vad som händer i centrala Mölndal. Affären skall så långt som kan förutses vara riskfri för skattebetalarna. Målet skall inte vara att lägga ner papperstillverkningen i Mölndal för att bygga bostäder. Möjligheterna att bygga bostäder är ett alternativ för oss om Klippan lägger ner verksamheten i Mölndal.

För mig är det snarare bra om papperstillverkningen kan fortsätta. Vid en eventuell framtida nedläggning av bruket är det lättare att med avbetald mark och fastigheter åstadkomma prisvärda bostäder.

Vilka möjligheter har Klippan i Mölndal till överlevnad?

Utvecklingen av papperstillverkningen har gått mot allt större och effektivare maskiner. Denna utveckling är inte möjlig i Mölndal på grund av att fabriken ligger mitt i staden. Det har inte funnits mark att tillgå för en sådan utveckling. Istället har möjligheterna för fabriken varit att tillverka nischprodukter – alltså tillverkning av speciellt papper med hög kvalité. På Klippan i Mölndal tar man också emot kartong från andra bruk som man klipper upp i de storlekar som kunderna vill ha. Detta är en enligt min bedömning en lönsam vidareförädling och som ligger bra till nära hamn, järnväg och viktiga vägar.

Tidigare generationers politiker köpte upp mycket mark och fastigheter i Mölndal. Detta är och har varit en stor tillgång när vi har utvecklat kommunen oavsett om vi använt marken till bostäder, verksamheter eller strövområden. Syftet med ett eventuellt köp av Klippans fastigheter är inte att försätta de 300 anställda i arbetslöshet utan att säkra marktillgångar långsiktigt för Mölndals Stad.

Källa: LO-Tidningen

Flygbuss från Mölndals Bro

Roy Andersson och Jan Kronberg (v) har i en motion till kommunfullmäktige den 6 april föreslagit att Mölndals stad tillsammans med Västtrafik undersöker möjligheten att starta en ny flygbusslinje som börjar vid eller passerar knutpunkten för kollektivtrafiken vid Mölndals Bro.

Motionärerna motiverar i en skrivelse utvecklingen inom kollektivtrafiken och behovet av att starta en flygbusslinje och även pröva att starta en ny flygbusslinje från Göteborgs västra stadsdelar som passerar Mölndals Bro.

Mölndals Bro är en av regionens viktigaste knutpunkter för kollektivtrafiken. Ett sätt att utveckla kollektivtrafiken och knutpunkten vid Mölndals Bro är att starta en flygbusslinje. 1994 passerade 63 300 fordon varje dag vid Kallebäcksmotet. 2004 är siffran 83 900. Under dessa år har trafiken ökat med 30 %. På Söderleden vid kommungränsen har trafikökningen under samma period varit ca 50 %. Det är ytterst angeläget att på alla sätt hejda denna utveckling.

Mölndals bro är en attraktiv bytespunkt

Järnvägsutredningen för den nya järnvägen mellan Göteborg och Borås har konstaterat att knutpunkten vid Mölndals Bro är en attraktiv bytespunkt. Antalet kollektivresenärer i regionen skulle öka om järnvägen mellan Borås och Göteborg fick en hållplats i Mölndal. Förbättringen av Boråsbanan beräknas öka antalet passagerare per dag med 50 % och alternativet Mölndal med något mer.
En av fördelarna som beskrivs med en tågstation i Mölndal är att den avlastar Göteborgs central och att resandet på vissa linjer minskar. Detta gäller linjer som har kapacitetsproblem såsom pendeltåg och bussar mellan Mölndal och Göteborg. Att också få över mera av resandet till kollektivtrafik är angeläget eftersom E6:an genom Mölndal och Kållered har kapacitetsproblem.

Flygbussarna skall självfinansieras

Flygbussar prissätts så att de är självfinansierade och det är också utgångspunkter för denna motion att inrättande av en flygbusslinje till Landvetter som passerar Mölndal skall vara självfinansierad. Idag kostar en flygbussbiljett 70 kr för en enkel resa mellan Göteborg och Landvetter.
Sträckningen på en eventuell nu flygbusslinje måste också prövas. Finns det möjligheter att starta en ny flygbusslinje från Göteborgs västra stadsdelar som passerar Mölndals Bro? En flygbusslinje med hållplats på Mölndals Bro stärker visionen kring utvecklingen av Mölndals centrum.

Motionärerna föreslår:

att Mölndals stad tillsammans med Västtrafik undersöker möjligheten att starta en ny flygbusslinje som börjar vid eller passerar knutpunkten för kollektivtrafiken vid Mölndals bro. Särskilt bör det prövas om denna flygbusslinje kan starta i västra Göteborg.

Kommentarer Jan Kronberg (v)

– Vänsterpartiet lägger nu sin tredje motion i syfte att utveckla kollektivtrafiken från Mölndals Bro. Den första ej besvarade motionen, handlar om att från knutpunkten vid Mölndals Bro ha direktbussar till Mölndals samt Sahlgrenska sjukhus. Detta går att göra utan ökade kostnader. I en annan besvarad motion föreslås tågtrafik genom Halland till Stockholm som stannar i Mölndal. SJ har i sitt svar sagt att man tänker inrätta en sådan linje men anger ännu inte vid vilka stationer som denna tåglinje kommer att stanna vid. Nu kommer den tredje motionen där vi vill att det skall starta en flygbusslinje från västra Göteborg. Att utveckla kollektivtrafiken är alltid bra. Att skapa en riktig bra knutpunkt vid Mölndals Bro är också viktigt för att kunna utveckla Mölndals centrum till en riktigt bra stadskärna.

Vårbudgeten i hamn

Det är bra för jobben, jämställdheten och välfärden att samarbetspartierna ännu en gång enats om den ekonomiska politiken, säger Lars Bäckström, Uddevalla och vänsterpartiets gruppledare och talesman i ekonomiska frågor i en kommentar till uppgörelsen.
– I vårproppen finns ett bra sysselsättningspaket för att ta ner den öppna arbetslösheten och arbetsmarknadspolitiken förstärks med över en miljard. Taket för lönebidraget höjs också, ett krav som v drivit länge, fortsätter Bäckström.

– Ett annat krav som vänsterpartiet drivit länge som nu förverkligas är riktade pengar till kvinnojourerna. Vi ser dessutom till att vi kan trygga tågtrafiken på många sträckor genom mer pengar till Rikstrafiken.

– Viktigast på våren är dock politiken på sikt. I förra budgeten stärkte vi kommunernas ekonomi rejält. Underskott har vänts till överskott på över 5 miljarder för nästa år i kommunsektorn. Men det har krävt många besparingar och det finns fortfarande många kommuner med underskott.

– Därför är det bra att vi nu är eniga om att i hösten budget sätta siffror på de tillskott som kommunerna måste ha, för att klara välfärd och rimliga löner till kvinnorna i offentlig sektor. Jag tycker att det att det hade varit bättre att göra det nu men jag kan står ut med att vänta sex månader på s och mp.

– Vi utvecklar strategin för hållbar tillväxt och fler jobb, med satsningar på industriforskning och stöd till industriella utvecklingscentra. Vi startar ett arbete för att använda den offentlig upphandling och styrningen av de statliga företagen för att driva på innovationer och ekologisk omställning.

– Dialogen med näringslivet och parterna på arbetsmarknaden skall utvecklas i syfte att stärka den uthålliga tillväxten. Det är inte bara löntagare som skall ta samhällsansvar, vi måste nu forma en grund som gör att vinster omsätts i investeringar, förnyelse och nya jobb.

Ologiskt rädda spår, men inte trafik

Vi välkomnar att regeringen stoppat Vägverkets arbetsplan för utbygganden av E6 vid Skee söder om Strömstad. För Vägverket har enligt vår mening inte uppfyllt sina åtaganden vad gäller hänsyn till järnvägen. Det är Vägverkets sak, inte Banverkets, att lösa vägutbyggnaden på ett sätt som inte förhindrar trafikeringen på Bohusbanan i norra Bohuslän. Det skriver Karin Svensson Smith, riksdagsledamot för (v) och Carina Åström, regionråd för (v) i Västra Götaland i en gemensam artikel.
Samtidigt är det ologiskt att rädda spår om inte trafikeringen på Bohusbanan säkras. Det måste även finnas statligt ekonomiskt stöd för tågtrafik på spåren. Annars står vi in för den uppenbara risken att istället Västra Götalandsregionen tvingas använda sin hårt ansträngda ekonomi för detta. I praktiken kan det då handla om att omfördela från vården till trafikering av länsjärnvägar.

Inför den kommande statsbudgeten, som förhandlas mellan regeringen, v och mp, är det viktigt att tåg och järnvägsfrågorna lyfts fram i ljuset. För om inget positivt görs riskeras trafikeringen på många banor. Däribland norra Bohusbanan. Men även andra banor här i Västsverige hotas. Som exempel kan nämnas Kinnekullebanan och Viskadalsbanan. Nämnda banor är beroende av ekonomiskt trafikeringsstöd genom den statliga myndigheten, Rikstrafiken.

Rikstrafiken har dock under de senaste åren brottats med stora ekonomiska problem. Orsaken till det är bland annat att Rikstrafiken fått ta på sig uppgifter som inte finansierats via statsbudgeten. Det handlar främst om att man tvingats lägga allt mer pengar på olönsamma regionala flyglinjer. I många fall handlar det om flygrutter, till och från Stockholm, som ur miljösynpunkt är helt oacceptabla med tanke på att avstånden är så korta att tågtrafiken borde prioriteras. Flyg i stället för tåg rimmar dåligt med målet att skapa goda kollektiva trafiklösningar som i sin tur syftar till att klara miljömålen och jämbördiga möjligheter för kvinnor och män att resa.

Vänsterpartiet och miljöpartiet har gjort upp med regeringen om investeringar i det nationella väg- och järnvägssystemet. Det förslag som låg till grund för riksdagsbeslutet var framförhandlat mellan våra tre partier. I riksdagsbeslutet finns inte minsta antydning till nedläggning av järnvägar. En nedläggning av den norra delen av Bohusbanan skulle vi således betrakta som avtalsbrott och stridande mot Riksdagens beslut.

På Bohusläningens debattsidor har vi läst inlägg som tyder på att man inte förstått regeringens och riksdagens beslut. Några tycks tro att det bara är att byta järnväg mot väg. Andra menar att det är dags att riva upp spåren. Men det är dess bättre inte möjligt utifrån de beslut som är fattade om transportinfrastrukturen och de årliga budgetbesluten.

Tåg är ur miljösynpunkt den bästa formen av kollektivtrafik. Men för att klara trafikeringen räcker det inte att bara investera i nya järnvägar. Det krävs även underhåll och utbyggnad av de befintliga järnvägarna. Samtidigt krävs det bra material, det vill säga tåg, på spåret.

Det är vår förhoppning att regeringen lyssnar till de goda krafter som kämpar för miljömässigt hållbara transportsystem. Vi vet att fackförbundet SEKO gjort mycket för att uppmärksamma det politiska systemet på behovet av förbättrad trafikering på Bohusbanan. Det samma gäller Naturskyddsföreningen, Järnvägsfrämjandet och många andra. De har genom olika insatser visat på konstruktiva alternativa lösningar till Vägverkets planer. Men dess värre har lyhördheten varit ytterst begränsad.

Vi tror och hoppas att redan antagna transportpolitiska mål, miljömål och inte minst jämställdhetsmål ska vara vägledande i budgetförhandlingarna. Om så är fallet då kommer också den framtida trafikeringen på norra Bohusbanan att säkras.

Karin Svensson Smith (v), ledamot riksdagens trafikutskott
Carina Åström (v), regionråd Västra Götalandsregionen

Därför måste vänstern säga ja

Det finns minst elva goda skäl till varför man bör stödja det nya EU-fördraget. Nu måste arbetarrörelsen och vänstern mobilisera full kraft för en radikal Europavision. Det skriver Kennet Kvist (v), en av riksdagens suppleanter vid EU-konventet som arbetar fram förslaget till ny konstitution.

EU startade som ett samarbetsprojekt för att stärka Västeuropas ekonomiska och politiska sammanhållning. Samarbetet fick från början en liberal och kristdemokratisk prägel. De flesta av Europas arbetarpartier var tveksamma eller rent avoga till projektet, bl.a. därför att det tycktes fördjupa uppsplittringen av Europa i väst och öst. EU s föregångare kunde, med viss rätt, kallas en rikemansklubb som skulle stärka NATO och kapitalistisk ekonomi.

Det nationella projektet

Arbetarrörelsen och vänsterns projekt var i många länder, som i Sverige, däremot i huvudsak nationella. Det gällde nationella modeller eller vägar till sociala framsteg och socialism. I Sveriges talades uttryckligen om den ”svenska modellen” och om Sveriges väg – till skillnad från andras – till socialismen.
Tankarna bottnade i klassiska socialistiska tankegångar som att ”arbetarklassens befrielse är till formen ehuru icke till innehållet nationell”, eller att varje lands ”proletariat” först måste ”göra upp med” sitt eget lands bourgeoisie ( Marx).

Den svenska vägens slut

Men idag när de dominerande företagen antingen är utlandsägda och/eller är djupt involverade i samägande eller samarbete med utländskt kapital står frågan på ett annat sätt. Inte bara ekonomin är internationellt sammanknuten. Många miljöproblem, delar av brottsligheten, medierna, informationen, kulturen och politisk organisering och påverkan korsar numera nationsgränserna och har blivit alltmer opåverkbara eller oberoende av nationalstatliga beslut. I dag finns det helt enkelt inte några förutsättningar för en ny ”svensk modell” för välfärd eller någon ”svensk väg till socialism”. Vi är därtill alltför inspunna i ett nät av internationellt verkande krafter.

Vänstern och de gemensamma problemen

Europas stater har många gemensamma problem. Europa löper risken att på sikt akterseglas ekonomiskt och därmed politiskt. Detta ställer de företrädesvis Europeiska välfärdsstatsambitionerna inför mycket svårlösta problem. Det riskerar därmed att försvaga kraften hos de positiva värden som – trots Europas också många mörka historiska arv – burit fram till välfärdssystemen i Europa: arbetarrörelsen, socialismen, liberalismen, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter. Europas stater bär också på möjligheterna att gemensamt kunna göra något åt dessa problem
Från detta internationaliserade eller globala liv finns ingen återvändo. Politiken måste därför skaffa sig räckvidd utöver nationalstaten. Regionala organ typ EU är här nödvändiga mellansteg innan vi på de områden detta krävs når fram till globala lösningar. Svensk vänster måste lära sig att tillämpa ett dialektiskt betraktelsesätt på vår historiska samtid.

EU bär på sin motsats

Även om EU s regelverk särskilt till en början delvis skapades för att underlätta kapitalets internationalisering i Europa, bär det på sin motsats, möjligheten för demokratin och politiken att återta initiativet över internationellt verkande makt- och kraftfält och gränsöverskridande politiska frågor.
Men vad som görs eller inte görs av EU beror på styrkeförhållandena mellan Europas olika politiska krafter. Europas samlade arbetarrörelses och vänsters förmåga att forma alternativ, att skapa idéer, visioner och förmedla en vilja som leder till trovärdigt vägval kan bredda dess väljarbas så att den vinner folkligt stöd att leda utvecklingen.

Konstitutionen och politiken

Ett fördrag om författning för EU kan inte avgöra vilka politiska krafter som vinner majoritet. Det är inte dess uppgift. En författning ska återspegla den, av styrkeförhållandena föränderliga, politiska balanspunkt, där en bred majoritet av de politiska krafterna finns. Det är denna breda majoritet som ska enas om spelreglerna och målen.
Ett konstitutionellt fördrag är inget program för vare sig vänster eller höger. När det ger formerna för och syftet med det politiska arbetet ska detta vara acceptabelt för stora politiska grupperingar på båda sidor om politikens mittlinje. Bara så skapas förutsättningar för den nödvändiga internationella arenan för politiken. Dess konkreta utformning, vem som skall få fylla fördragets mål med innehåll avgörs av Europas väljare.

Ett nej omintetgör viktiga förbättringar

Ett nej till konstitutionen skulle kunna få följden att EU går i politiskt stå eller skulle börja lösas upp. Detta skulle allvarligt försämra förutsättningarna att rädda välfärdsstaterna och skapa en progressiv utveckling av Europa. Det förslag vi nu diskuterar reflekterar den nuvarande balanspunkten på ett bra sätt. Den är ett klart uttryck för att en bred majoritet av Europas partier vill slå vakt om någon form av välfärdssamhälle i Europa.
Den säkrar att EU inte längre är en klubb bara för de rika staterna i väst. Den stärker fackliga och politiska rättigheter på den Europeiska nivån, även om ett rent arbetarrörelseintresse skulle ha kunnat gå längre. Den markerar också Europa som en fredssyftande kraft som åtar sig att verka för global utjämning och bidra till att bekämpa sociala klyftor och utslagning både i världen och i Europa och dessutom starkt och entydigt stå upp för mänskliga rättigheter.
Uppgiften för det nya fördraget är inte en radikal omstöpning av EU. Det gällde att tydliggöra vad EU sysslar med och varför och skapa lösningar som gör att kan fungera väl när det utvidgats. En rad förändringar görs dock, varav många måste ses som mycket positiva.
Ett nej till fördraget är detsamma som ett ja till att nu gällande fördrag skall fortsätta att gälla. Då får vi likväl fortsätta att leva med de formuleringar om ”liberalisering” i förslagets kapitel III som vissa så retar sig på. Dessa återfinns nämligen redan i nu gällande fördrag. Samtidigt skulle vi emellertid trolla bort en rad väsentliga och faktiska författningsmässiga förbättringar. Låt mig därför här ta några exempel på vad vi då skulle säga nej till.

Detta skulle vi säga nej till:
1. Förslaget medför att när ländernas ministrar lagstiftar i EU ska debatter och omröstningar – som i den svenska riksdagen – ske offentligt. Ett nej skulle betyda att man får fortsätta att lagstifta bakom lykta dörrar.
2. Förslaget innebär att EU kan och ska ansluta sig till Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Ett nej skulle innebära att detta inte går.
3. Förslaget innebär att EU:s institutioner och beslut har juridiskt bindande förpliktelse att tillämpa en rättighetskatalog för EU-medborgarna som är densamma som, men i några avseenden går utöver, Europeiska konventionen. Ett nej skulle innebära att EU institutionerna och besluten inte ska ha en juridiskt bindande rättighetskatalog..
4. Förslaget ger de nationella parlamenten – såsom Sveriges riksdag – en direkt roll i EU-systemet. De skall bl.a. övervaka att EU-samarbetet inte går in på områden som inte överenskommits eller som bör beslutas nationellt. Detta ger indirekt de nationella parlamenten en stärkt roll i EU-frågor också gentemot sina regeringar och detta utan att de nationella konstitutionella systemen därvid behöver röras! Ett nej skulle innebära att denna nya möjlighet tas bort.
5. Förslaget förstärker öppenheten och offentligheten i EU. Ett nej skulle tills vidare hindra detta.
6. Förslaget innebär att jämlikheten mellan kvinnor och män höjs upp till ett av unionens värden och att full sysselsättning sätts som ett av dess övergripande mål. I förslagets artikel III: 2 sägs att unionen i all verksamhet skall syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan män och kvinnor, en s k mainstreaming som svensk grundlag inte är i närheten av! Ett nej skulle omintetgöra också dessa förbättringar.
7. Förslaget innebär ett åtagande för unionen ( artiklarna I:3 och III:3) att bekämpa diskriminering på grund av ”kön ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”. Ett nej skulle innebära att dessa åtaganden försvinner.
8. Förslaget innebär tydligare och enklare regler om beslut som ska ersätta det gytter av beslutsformer som nu finns. Ett nej skulle betyda att alla svårtydda konstigheter får leva vidare.
9. I EU gäller att det staterna kommit överens om som gemensamma beslut ska alla följa. Hittills har denna princip dock bara fastslagits av EU-domstolen som därmed fått en ”konstitutionsbildande” roll. Förslaget innebär att denna –redan existerande – princip fördragsfästs och därmed ”återtas” av politiken. Ett land skall inte kunna smita undan det man accepterat som gemensamt beslut. Om länder skall kunna säga ”om detta skall vi samarbeta men det vi gemensamt kommit fram till det behöver vi inte bry oss om”, så är det inte mycket till samarbete. EU-rättens företräde gäller naturligtvis bara på de områden, på vilka man kommit överens om att beslut skall fattas gemensamt på EU-nivån. Ett nej skulle inte rucka principen men här förstärka domstolens konstitutionsbildande roll.
10. Förslaget innehåller också en utträdesparagraf, något som nejsidan alltsedan den första folkomröstningen om EU-medlemskapet efterlyst. Ett nej skulle betyda att en sådan paragraf inte införs.
11. Förslaget innebär ett principiellt ställningstagande för deltagande demokrati. Diskussionen bland medborgarna om allt unionen sysslar med ska stimuleras, liksom en bred dialog med olika organisationer. Även möjlighet till medborgarinitiativ förordas. Man kanske tycka detta vara otillräckligt men för framtiden bör man då konkretisera ytterligare idéer hur deltagande demokrati på Europeisk nivå skall utvecklas. Men ett nej skulle innebära ett stopp för denna goda ambition.

Förslaget har alltså många bra nyheter. Mycket av det nejsägarna motiverar sitt nej med: ”liberalisering”, försvarssamarbete, etc. är sådant som i huvudsak redan finns i de nu gällande fördragen och som, om nejsägarna skulle få sin vilja igenom, då likväl skulle fortsätta att gälla.

”Superstat” på gång?

Det hävdas att konventet skulle vilja göra EU till en ”superstat” eller ta ett stort steg mot en sådant. Detta är rent strunt. Ett ”Europas förenta stater” är ingen aktuell fråga och förbereds inte genom konventets förslag.
Det fanns på konventet inte någon som förfäktade detta som en aktualitet. Inte heller någon av Europas regeringar företräder en sådan tanke. Redan av denna orsak torde alla som tänker efter inse att förslaget inte går ut på att göra EU till en stat.
Det finns heller ingen sådan dold agenda. Däremot finns det olika meningar om hur mycket som ska avgöras på gemenskapsnivå och hur mycket som ska avgöras på nationell, regional eller lokal nivå.

Symboler och juridiska personer

Som ”bevis” på den hotande ”superstaten” anförs att förslaget stadgar att EU ska ha vissa symboler som en sång, en fana, en viss högtidsdag etc. Men sådana saker stadgas faktiskt för många organisationer och föreningar utan att dessa därför blir stater. I uppropet för folkomröstning påstås t.o.m. att detta, att EU föreslås bli en juridisk person, skulle göra det till stat. Men juridisk person är nästan varje förening och företag. Det gäller också om många internationella institutioner och organ för mellanfolkligt samarbete: Röda korset, FN, EG (Faktiskt! EG är ju, innan det ny fördraget gäller, en del av EU.), eller Svensk-finska gränsälvskommissionen. Dessa organisationer blir för den skull inte stater. Att vara juridisk person är ett villkor för att kunna ingå avtal. Så länge EU inte är juridisk person kan t.ex. EU inte anslutas till Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

”President” stärker mellanstatlighet

En annan sak som anförs är att det Europeiska rådet (d v s mötena med regeringscheferna) ska ha en fast ordförande för en period av två och ett halvt år (hon/han får väljas om en gång alltså max 5 år) Denna ordförande – på vissa språk president – skall underlätta kontinuiteten i rådets –den mest mellanstatliga instansens – arbete, och naturligtvis mellan mötena kunna, å rådets vägnar, tala för de beslut rådet fattar.
På konventet var det de som ville minska mellanstatligheten, som var emot denna ordförande, därför att den skulle stärka rådet på kommissionens bekostnad. Men i Sverige är också de som påstår sig vara för starkare mellanstatlighet mot funktionen bl.a. därför att den på vissa språk kallas president eller därför att man därigenom trodde sig reta en viss Persson!
Europeiska rådets ordförande skall alltså stärka denna mellanstatliga nivån i EU, vilket går i motsatt riktning än att, som det påstås, bidra till att göra EU till ”superstat”.

Nationalism och regional egoism

EU staterna samarbetar på de områden de själva gemensamt bestämmer. Förslaget till nytt fördrag ändrar på inget sätt detta. Gränserna för samarbetet avgörs av staterna och dras upp i förslaget på ett tydligare sätt än hittills. Det finns ingen som lurar på en stat gemensamhetsbeslut. Europas och EU s problem är inte att en ”superstat” hotar svälja Europas stater. Det är istället att alltför ofta för mycket av nationalism, nationalstatliga särintressen och maktambitioner, splittrande regional egoism och etnocentricitet hindrar eller urvattnar gemensamma tag och lösningar. Alltfler av vår tids problem kräver lösningar på internationell– för oss till att börja med europeisk – nivå.

Ej möjligt restaurera eller nyskapa en ren ”svensk” modell

Svensk arbetarrörelse och vänster måste helt lämna den sterila nej fållan. Även om det kan kännas bekvämt och ge kortsiktiga röstvinster att flirta med och rida på ofta ganska populistiska ”antielit” och anti-EU stämningar är det på lite längre sikt ofruktbar hållning.
Det går inte att restaurera eller nyskapa en rent ”svensk” modell, eftersom detta fordrar en nationalstat med kontroll över förhållanden och utvecklingsmönster som redan flytt den nationalstatliga nivån. Sverige, liksom andra europeiska nationalstater var för sig, kan inte försvara våra ekonomiska sociala och demokratiska framsteg genom att räddhågat slå vakt om ett formellt nationellt själbestämmande som ekonomins och teknikens utveckling faktiskt allt mer gröpt ur.

Utveckla en radikal Europavision

I stället för att underblåsa EU-negativism och rädslan för internationellt samarbete måste arbetarrörelsen och vänstern mobilisera full kraft för att i samarbete med de andra folken, till att börja med i Europa, försvara och utveckla välfärd och en framsynt politik där demokratins möjligheter kan tas till vara.
Vi måste arbeta för att utveckla en radikal Europavision för ett Europa som spelar en positiv roll för en rättvis värld. Därför måste vi bidra till de faktiska steg som tas på att föra stater och folk närmare varandra.
Ett EU med de delvis nya och mera öppna och demokratiska arbetssätt för politiken som förslag till konstitution medför utgör en god politisk arena för att vinna ett brett stöd bland Europas väljare för ett sådant politiskt projekt.

Kenneth Kvist (v), en av riksdagens suppleanter vid EU-konventet som arbetade fram förslaget till ny konstitution.

Källa, europaportalen.se

Rapport från DS-möte

Här följer en kort rapport från distriktstyrelsens möte idag lördag 2 april.
Mötet följde upp årskonferensens beslut och diskuterade bland annat formerna för det kommande mötet, 28 maj, med partiordföranden Lars Ohly. Ett möte som bland annat syftar till, med det senaste årets erfarenheter, in i verksamheter som säkrar förutsättningarna för en bra kongress och vänsterseger i valet 2006.

Vidare utsågs Bohusläns ledamöter i representantskapet i Vänsterpartiet i Västra Götaland. Följande personer utsågs:

Dan Gahnström – Uddevalla
Carina Åström – Uddevalla
Lasse Selander – Partille
Kerstin Wallsby – Munkedal
Katarina Hansson – Uddevalla
Annika Åberg – Glans – Stenungsund
Jan Kronberg – Mölndal

Två ersättare valdes:

Siv Bergström – Tanum
Johan Flarup – Kungälv

Ytterligare två ersättare väljs vid senare tillfälle.

Slutligen valdes ett nytt Verkställande Utskott för Distriktsstyrelsen:

Dan Gahnström – ordförande
Lasse Selander
Siv Bergström

Säkra pengar till den regionala tågtrafiken

Distriktsstyrelsen för Bohuslän antog idag ett uttalande angående finansieringen av den regionala tågtrafiken. Detta med anledning av de pågående statsbudgetförhandlingarna mellan regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Uttalande till Vänsterpartiets Riksdagsgrupp och Partistyrelse

Vi har förstått att finansieringsnivån av Rikstrafiken är en tvistefråga i de nu pågående förhandlingarna mellan regeringen, vänsterpartiet och miljöpartiet.
Mot den bakgrunden vill Distriktsstyrelsen i Bohuslän rikta uppmärksamhet kring behovet av statlig medfinansiering av den regionala tågtrafiken och kollektivtrafiken.
Det är bra att det investeras i nya järnvägar, men helt avgörande är att det också finns förutsättningar för tåg på spåren.
Det är vår förhoppning att partistyrelsen och riksdagsgruppen ser finansieringen av Rikstrafiken som en prioriterad fråga i de nu pågående förhandlingarna.

2005-04-02

Vänsterpartiet i Bohuslän

Länk till din partiförening

Arkiv