Två partiveteraner har gått ur tiden

”Varje lördag, efter jobbet, cyklade han de fyra milen till Älvsbyn i ur och skur för att hämta sin tidningsbunt, som han på söndagarna delade ut i gårdarna runt om i byarna. Han fick ibland ro över Piteälven i mörkret för att komma till gårdarna som väntande på Flamman.” skriver hans kamrater om Helge Öberg.

 

Folkbladet Norrköping

 

En legendar har gått ur tiden

 

En veteran och legendar har lämnat oss. Förra lördagskvällen kom budet att Sven Nordlöf avlidit, nästan 92 år gammal. En välkänd och beundrad kamrat har gått ur tiden. Och med honom så mycket kunskaper och goda berättelser om hur det var förr, när arbetarrörelsen var ung.

Sven levde ett omfattande liv. Han föddes 1915, äldst av fem syskon. Fadern var pappersbruks­arbetare. Han slutade skolan 1929 och under 30-talets depression följde år av arbetslöshet och nödhjälpsarbeten. Under den här tiden gifte sig Sven med Karin. När sonen Sune föddes var Sven fortfarande arbetslös. Först 1935 fick Sven chansen att arbeta några månader inom textilen, liksom de följande åren innan han 1938 fick anställning på Brücks, ett kardgarns­spinneri med runt 200 anställda, som hörde hemma under Yfa. Vid krigsslutet föddes Svens och Karins andra son, Sören.

Arbetsförmedlare

När textilstaden Norrköping upphörde och bara blev ett kapitel i historieboken blev inte Sven arbetslös. Efter att ha arbetat med Yfas nedläggning i 1,5 år blev han arbetsförmedlare de sista tio åren fram till pensioneringen.

Valåret 1942 blev Sven både klubbordförande på fabriken, ett uppdrag han behöll i alla år och invald i stadsfullmäktige. Han berättade ofta om när han första gången skulle prata i församlingen, han som så länge gått arbetslös, som var en enkel textilarbetare skulle prata till både bankdirektörer och rektorer. När jag kom in i kommunfullmäktige 1979 kunde jag notera att Sven var en ledamot alla lyssnade till. I debatterna gjorde hans inlägg starkt intryck. Den ärliga övertygelsen behövde man inte betvivla och dessutom var han slagfärdig och snärtig i replikerna.

Den Sven jag lärde känna på sjuttiotalet var en helt igenom självlärd intellektuell arbetare, politiskt medveten och med en genuin klasskänsla. Om jag inte minns fel började Sven redan som tioåring gå på möten och delta i politiska aktiviteter. Han var pionjär, ungkommunist och partimedlem i över 70 år. Och inte bara i tider av uppgång och stort allmänt politiskt intresse utan även i motgång och förföljelse av kommunister. Ingen kunde som Sven vittna om den hårda tiden på trettiotalet med arbetslöshet och AK-arbeten. Långt från hem och familj. Ingen kunde som han spegla den förnedring som arbetare utsatts för under kapitalismens förtryck. Men ingen kunde heller berätta om så många exempel på att kamp lönar sig. Att man inte ska vika undan utan stå upp för sin övertygelse.

Litterärt intresse

En annan sida hos Sven, som kanske inte alla känner till, var hans stora litterära intresse, han var verkligen sinnebilden för en intellektuell arbetare. Sven läste alltid, både politiska texter, skönlitteratur och lyrik. Ofta hade han två exemplar av böckerna för att kunna ge bort den andra. För han ville dela med sig av sitt läsande och de upplevelser som det gav honom. På våra möten kunde han citera långa stycken ur någon bok eller en dikt han tyckte om. Sven älskade också musik, allt från arbetarsånger till klassisk musik.

Sven fanns med på våra medlemsmöten så sent som i våras. Trots att han kände hur orken sinade ville han vara med. Han deltog också i den politiska diskussionen i samhället. Skrev insändare i lokaltidningarna där han imponerade med sin insikt i politiska händelser och sin förmåga till analys utifrån ett självklart klassperspektiv. Efter valet, när det blev klart att Vänsterpartiet skulle få ett kommunalråd, ringde han och gratulerade mig till posten. Han var stolt över oss i partiföreningen och önskade mig och partiet lycka till.

Sven älskade att komma till våra jul- och sommarfester. Att se honom tillsammans med våra ungdomar i Ung Vänster värmde. Det kan inte nog betonas hur viktigt det är med respekten mellan generationerna. Att inse att vår historia och det vi kan om den är avgörande för hur vi lyckas i kampen framåt.

Nu finns inte Sven längre och jag saknar honom. Jag träffade honom så sent som förra fredagen på sjukhuset. Han kände att han inte orkade längre och vi tog farväl. Jag gav honom löftet om en värdig begravning med partifanan och Internationalen. Han bad mig hälsa till alla kamrater.

Kerstin Hildebrand, ordförande Vänsterpartiet Norrköping

 

Norrköpings Tidningar

 

Han stod upp för dem som hade det svårast

Så har en sann kämpe lämnat oss

Sven Nordlöf stod alltid upp för dem som hade det svårast. Såg möjligheter till förändring och förbättring i alla lägen. Kunde påminna och berätta hur det var förr.

Det är viktigt att kunna sin historia för att förstå nuet, att som Sven ha varit med under de verkligt svåra åren och ändå kunna se framåt. Han fanns alltid med och manade på oss andra, fick oss att tänka till – "för vem gör vi det, hur gör vi det, vem har det största behovet, hur fördelar vi så rättvist det går?" – sådan var Sven.

Själv träffade jag Sven genom vårt gemensamma bostadspolitiska intresse, där han som vanligt trädde fram i första ledet, att bostaden var en rättighet för alla och med en rimlig kostnad var en självklarhet. Man visste att när Sven var med så blev det debatt, och han gav sig inte förrän vi alla förstod på vilket ben vi skulle stå.  Han var den som fick mig att gå med i vänsterpartiet för att kunna vara med och påverka, att inte sitta tyst utan kämpa vidare för att alla ska ha samma villkor och möjligheter.

Nu har hans röst tystnat men vi kommer att bära med oss den ändå. Vi kommer att sakna honom inte bara i Norrköping utan i hela distriktet. Sven Nordlöf är död och därmed har en epok gått i graven. Sven personifierade marxismen, socialismen och humanismen. Det kan inte vara många politiskt intresserade i Norrköping som inte kände till honom. Många år i fullmäktige, facklig kämpe under sin tid som textilarbetare. Arbetsförmedlare i spåren av textilens nedläggning i Norrköping. Företrädare för kommunist­partiet redan som 27-åring i fullmäktige och i alla sammanhang deltagande i debatten och alltid på det arbetande folkets sida. På senare år djupt engagerad i "fattigpensionärens" situation och äldrefrågor. Hans sista insändare kunde vi läsa strax före jul.

Jag har haft förmånen att lära känna Sven genom mitt engagemang i politiken. Han var en vän och en inspiratör, den sortens människa som tar ställning, inte ändrar uppfattning eller ståndpunkt inför yttre tryck eller löften om belöning/inträde i de fina salarna. En människa som ser orättvisorna och förtrycket och som vågade stå upp och slåss mot detta.

 

Bespottad av den politiska högern, men ska också sägas, respekterad av många opponenter. Beroende på att han "inte bekämpade människor utan idéerna". "Jag är inte kommunist på grund av Stalin utan trots Stalin" som han så träffande uttryckte sig.

Politikens svängningar fick han uppleva och allt i sin egen rörelse gillade han inte. En retorikens mästare och med en förmåga att läsa människor och genomskåda karriärister och charlataner. Många och hårda var hans debatter med lycksökare i partiet och de ombudsmän som ville "anpassa" rörelsen.

Han ställde krav på sin omgivning, krav som kanske alla inte varken kunde eller ville ställa upp på. Krav som han formade utifrån de hårda krav han ställde på sig själv. Han var en mångsidig person på alla plan. En intellektuell i ordets allra finaste mening, en svårslagen debattör. Påläst, begåvad med en ovanlig analytisk förmåga. I de politiska debatterna kunde han kanske bli bitsk ibland, men det fanns alltid en glimt i ögonvrån.

Han läste ofantligt mycket och delade med sig av författare, som delvis fallit i glömska men som var väl värda att läsa. Röde Orm var en favoriterna. Jantelagens nedtecknare Aksel Sandemose var en annan. Musikintresse naturligtvis. Han kunde sin Ruben Nilsson, citerade gärna Karl Gerhard och hans stämma var hög när han ledde allsången i Internationalen.
Sven Nordlöfs liv var ett gott dagsverke i politikens och mänsklighetens tjänst.
Det är med tacksam vi minns Sven och allt han gav oss. Marx vare med honom!

Lotta Heelge Christer Johansson

 

Piteå-Tidningen

 

Vår kamrat och vän Helge Öberg har gått bort vid en ålder av 93 år. Helge föddes 1913 i Bredsel och har varit sin hemby trogen.

 
Helge var en väsentlig del av vänsterpartiets historia. Som 19-åring blev han partimedlem, ett medlemskap som varade i 74 år. Han insåg redan som ung den sociala och ekonomiska misären under kapitalismen. Insikten om socialismens nödvändighet gjorde att han började arbeta politiskt.

Under finska kriget rådde transportförbud för den kommunistiska veckotidningen Flamman, men för den unge partimedlemmen fanns inget hinder. Varje lördag, efter jobbet, cyklade han de fyra milen till Älvsbyn i ur och skur för att hämta sin tidningsbunt, som han på söndagarna delade ut i gårdarna runt om i byarna. Han fick ibland ro över Piteälven i mörkret för att komma till gårdarna som väntande på Flamman.

Under många år var Helge även engagerad i kommunpolitiken. Han satt bland annat med i skolstyrelsen och taxeringsnämnden. Fritiden ägande han sig åt att hjälpa folk med deklarationer. Det var som regel fullt upp från februari till april varje år.

Yrkesmässigt började han som skogsarbetare. Det var då han träffade sin livskamrat Helny, född Vikström. Helge hade även eget cementgjuteri i byn. Senare började han med husrenoveringar och nybyggnationer. Otaliga är de hus han hjälpt till att renovera i Bredsel med omnejd.

En otroligt snäll vän och kamrat har gått ur tiden, en kamrat som alltid ställde upp för alla. Helge har lämnat ett stort tomrum efter sig, intet bara hos sin familj, hos vänsterpartiet, utan hos alla som lärde känna Helge. Vi önskar nu att han får vila i frid.

Kamraterna i Vänsterpartiet Älvsbyn, styrelsen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Länk till din partiförening
Arkiv