Ett sjukt, ojämlikt samhälle

Det spelar ingen roll hur rikt ett samhälle är – ju ojämlikare det är desto sjukare blir vi. Lena Gunnarsson har intervjuat Richard Wilkinson, professor i social epidemologi som anser sig har bevisat att ojämlikhet ökar risken för sjukdomar

(2006-07-03)

Skam och oro: livsfarligt

Det spelar ingen roll hur rikt ett samhälle är – ju ojämlikare det är desto sjukare blir människorna. I ojämlikhetens spår kommer oro, skam och maktlöshet. Alla är livsfarliga, anser Richard Wilkinson, brittisk professor i social epidemologi. Flamman har intervjuat honom.

Människorna i det västerländska samhället är inte friska. Detta faktum, som borde höja ögonbrynen på var och varannan expert och lekman med tanke på vår höga levnadsstandard, har blivit en normaliserad verklighet som ganska sällan väcker frågor av särskilt radikal och omfattande art.
Visst ställs det frågor. Den medicinska vetenskapen frågar sig vad det är för biologiska processer i kroppen som gör att så många människor får hjärtattack, cancer eller multipel skleros. Mer och mer vågar sig den vetenskapliga diskussionen utanför den biologiska kroppens slutna ram, och blickar riktas mot den sjukes kostvanor, arbetsförhållanden och psykiska liv. Sjukdomens mer klassiska och handfasta leverantörer – brist på vatten, mat, värme – äger ju inte längre någon vidare förklaringspotential i det västerländska samhället.
Men vad säger de som vågar ta sig an den lite mer omfattande frågan: Vad det är för fel på ett samhälle som åtnjuter ett gott välstånd men ändå gör folk sjuka?
Det institutionella förkroppsligandet av denna fråga kan sägas vara den vetenskapliga disciplinen social epidemologi, som ställer frågor om sjukdomens förhållande till samhällets organisering. Richard Wilkinson är professor i social epidemologi vid Nottingham University i England och har forskat i decennier om sambandet mellan resursfördelning och ohälsa. Han var en av de första att påvisa sambandet mellan jämlikhet och lång livslängd, och nu börjar denna tes att på allvar bryta mark inom forskningsvärlden.
Men vadå, det är väl inget kontroversiellt att påstå att de som har mindre resurser är sjukare än de som har mer? anmärker säkert en och annan. Men vänta – vad Wilkinson säger är en helt annan sak.
– Vad min forskning visar är inte att folk som är fattiga är sjukare än rika på grund av att de har dåliga livsbetingelser i materiell mening. Nej, det är själva ojämlikheten som är orsaken till ohälsan! säger han.

Rickhardson poängterar att för en person som svälter är så klart fattigdomen i sig avgörande för hälsan, men hans forskning visar att i länder som uppnått en viss nivå av välstånd påverkas inte människors hälsa i absolut mening av bristen på resurser. Istället är det själva den ojämlika relationen, orättvisan, som leder till ohälsa. Att svenskar lever längre än amerikaner kan till exempel inte förklaras av andra socioekonomiska faktorer än amerikanernas större ekonomiska klyftor.
– När jag påbörjade den här forskningen för 30 år sedan gjorde jag det med utgångspunkt i statistik som visade att skillnader i inkomst ger skillnader i hälsa. Då trodde jag att den kopplingen hade att göra med materiella livsbetingelser, som vilken mat man åt och hur man bodde. Men mina resultat visar istället att det som påverkar människors hälsa i högst utsträckning är de psykosociala effekterna av ojämlikhet.
Wilkinson berättar om en studie om sambandet mellan arbetslöshet och sjukdom, som också fick honom att fundera på kopplingarna mellan maktförhållanden och hälsa.
– Det visade sig att folk som var arbetslösa var sjukare än folk med arbete. Då uppstod en debatt kring vad som var hönan och ägget: var de arbetslösa sjuka på grund av sin arbetslöshet eller var de arbetslösa på grund av sin dåliga hälsa? Så då gjordes en studie på människor som blev arbetslösa efter att en hel fabrik lades ner. Den visade samma samband, men då kunde man utesluta möjligheten att det var de personernas sjukdom som orsakade deras arbetslöshet.
– Men deras hälsa påverkades dessutom negativt redan innan de förlorade jobbet, eftersom de kände att jobbet inte var säkert.
Efter denna studie har Wilkinson utfört en rad liknande, och alla pekar på orons centrala påverkan på hälsan. Oron kan handla om att förlora jobbet, men Wilkinsons forskning visar att rädslan för hur andra ska se på en är lika, om inte mer, central.
– Ett exempel är hur de bättre bemedlade förklarar andras sämre sociala situation med att de är lata, dumma, och så vidare, säger Wilkinson utan att veta om att han slår rakt in i den svenska sjukskrivnings- och fuskdebatten.

En person som är sjukskriven blir med andra ord inte friskare av att hennes sjukdom ses som ett uttryck för lathet – i allra högsta grad tvärt om. Skammen och upplevelsen av underlägsenhet är nämligen något av det värsta som kan hända inte bara en människas psyke utan även hennes kropp, enligt Wilkinson.
– Skam, känslan av underlägsenhet och hjälplöshet är livsfarligt.
Sambandet mellan psykiskt och fysiskt är fortfarande misstänkliggjord inom den medicinska vetenskapen, men vinner mer och mer mark. Att den traditionella uppdelningen mellan kropp och själ började luckras upp på 1970-talet var en av förutsättningarna för Wilkinsons forskning, berättar han.
Han poängterar också att bland biologer har det aldrig varit särskilt kontroverisellt att den oro som är förknippad med känslor av skam och värdelöshet skadar kroppen. Oron gör att organismen sätter in extraordinära resurser som gör det möjligt att klara sig ur en hotfull situation, och det gör att mindre kraft blir över till kroppens normalfunktioner.
Richard Wilkinsons forskningsresultat ligger väl i fas med marxistiskt inspirerade slutsatser om människan – vad som skadar en människokropp är inte bara direkt våld, som knytnävsslag och bomber, utan det finns också ett strukturellt våld som verkar i ”det fördolda”. Wilkinson har emellertid fått kritik från vänster. Dessa kritiker menar att han lägger för stor vikt vid det psykosociala på bekostnad av det materiella, berättar han.
– Men jag tror att dessa personer missförstått min forskning. Jag menar ju inte att det materiella är betydelselöst, tvärt om är det ju det som är avgörande för de psykosociala faktorerna, kontrar Wilkinson.
Och själva den radikala kärnan i Wilkinsons argument är mycket riktigt konsekvent med marxistiska analyser: det är relationen som räknas. Exploatering handlar inte om att den ena har mer än den andra utan om att den ena har kontroll över den andra.

Nyligen publicerade Wilkinson, tillsammans med kollegan Kate Pickett en artikel i den välrenommerade tidskriften Social Science and Medicine, där de går igenom den forskning som gjorts om förhållandet mellan ohälsa och ojämlikhet. Wilkinson säger att den artikeln är den definitiva spiken i kistan för den vetenskapliga strömning som fortfarande har svårt att acceptera att ohälsa inte bara handlar om materiella villkor i absoluta termer. Av de 168 studier som Pickett och Wilkinson går igenom kommer 70 procent fram till att medborgarnas hälsa blir desto sämre ju större inkomstskillnaderna i landet är.
– Idag är kopplingen mellan ojämlikhet och ohälsa accepterad. Studenter får till exempel undervisning om den här typen av forskning, säger Wilkinson.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att det tagit så lång tid att påvisa sambandet mellan orättvisa och sjukdom. Redan när Wilkinson påbörjade sin forskning för 30 år sedan fanns det statistik som visade att det, bland västerländska länder, inte fanns något samband mellan ett lands BNP per capita och medborgarnas livslängd. Däremot visste man att folk var friskare och levde längre i det relativt jämlika Sverige än i det ojämlika men rikare USA, för att ta ett exempel.
– Den här forskingen är ju politiskt sprängstoff, konstaterar Richard Wilkinson och förklarar därmed motståndet.
– Det är tydligt att forskare i USA är mer kritiska till min forskning än forskare i andra länder. Och det har sannolikt att göra med att amerikanska forskare står längre åt höger.

Sent om sider i intervjun med Wilkinson kommer jag på att det finns en dimension i allt detta som vi överhuvudtaget inte berört: Är det bara de mindre väl bemedlade som mår dåligt av ojämlikhet eller även de som sitter i samhällets mer privilegierade sitsar? Jag frågar, och Wilkinson säger att det där ännu är ganska oklart, att forskningen inte kommit så långt än.
Och det är klart, det är kanske inte de som äter ostron och dricker champagne som vi ska oroa oss för i första hand. Men ändå, vore det inte intressant att en gång för alla ta reda på om det är ohälsosamt att förtrycka, om man mår dåligt av att ha det orättmätigt bra?
Men vi lämnar det så länge för att konstatera att de fakta som redan finns räcker gott och väl som underlag för de folkhälsopolitiska besluten.
Så då kan man ju inte dra någon annan politisk slutsats än att vi måste bygga mer jämlika samhällen för att folk ska bli friska?
– Visst är det så. Och det var forskningen om att ojämlikhet dödar som ledde mig till detta ställningstagande. Men nu ser jag detta faktum mer som en indikator på att något är fel. Den främsta anledningen till att vi ska ha jämlika samhällen ligger ju på ett annat plan.

Lena Gunnarsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Länk till din partiförening
Arkiv