CH Hermanssons hälsningsanförande till kongressen

Vår rörelse får aldrig glömma den devis som stod på de gamla fackföreningsfanorna: Enade vi stå, söndrade vi falla! Leve kampen för socialism! Leve vårt parti!

Hälsning till vänsterpartiets 36:e kongress

Kongressdeltagare, kamrater!

Jag vill framföra ett varmt tack för inbjudan att delta i kongressen. En partikongress är en stor händelse i partiets liv och denna kongress är inget undantag. För min del kan jag göra jämförelser mellan de 25 senaste kongresserna – från den 12:e partikongressen och fram till denna. Kongresserna har under den tiden alltmer demokratiseras. Och det kommer till uttryck iflera företeelser, bland annat i det mycket ökande antalet motioner och i de många pläderingarna när det gäller valen till olika organ.

Varje partikongress har haft sin särprägel. Bäst minns jag kanske kongressen 1946, och kongressen 1967. 1946 var det slutet på maj och vårvindarna värmde oss, även politiskt. Det var ett år sedan slutet på det andra världskriget. Fascismen hade militärt besegrats. De radikala vindarna blåste över hela världen. I valet på hösten skulle vårt parti samla över 11 procent av rösterna. Föregående kongress hade vi anslutit oss till arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Nu kompletterades detta med vad vi benämnde Demokratins handlingsprogram, som skisserade riktlinjer för demokratins utveckling på olika samhällsområden.

1967 års partikongress utformade ett nytt, modernt partiprogram och antog namnet Vänsterpartiet Kommunisterna, VPK. Det fanns olika meningar i namnfrågan, men enighet rådde om att partiet skulle söka aktivisera och samordna de olika vänsterströmmningar som uppstått, bland annat i kampen mot USA:s anfallskrig mot Vietnam. I partiordförandens, dvs mitt eget, tal på kongressen sades: ”I vårt parti bör kunna samlas inte endast de som betecknar sig såsom kommunister, utan även de som inte vill använda denna beteckning utan föredrar att kalla sig vänstersocialister, eller rätt och slätt socialister.”

Såvitt jag förstår råder fortfarande enighet om att vårt parti måste vara ett brett parti med socialismen och feminismen som grund.

Kamrater. Partiets 36:e kongress går mot sitt slut, även om många frågor återstår att avgöra. Det skulle vara förmätet av mig som inte är ombud att här uttrycka meningar om tagna beslut och genomförda val – det tänker jag göra i min partiförening. Men jag kan kanske få uttrycka en önskan. Det är att partiet måste ägna ännu mera kraft åt att medverka till lösningar av de stora nutids- och framtidsproblem som tornar upp sig både för Sveriges folk och internationellt.

Hur ska världens alla folk vinna en försörjning som är acceptabel och ligger långt över fattigdomsgränsen? Hur ska de skador vi åstadkommit på miljön botas, så att miljökatastrofer kan undvikas? Hur ska det nödvändiga samarbetet mellan folken i Europa och i hela världen kunna skapas på villkor som folken godkänner? Hur ska det alltmera skärpta klassamhället, i Sverige och i världen, kunna rivas? Hur ska demokratin kunna utvecklas till makt för de arbetande i företagen och deltagande demokrati i hela samhället?

Frågorna och uppgifterna är många. Arbetet kräver insikt och enighet. Många partikamrater är strängt sysselsatta med det förvaltande arbetet i riksdag, i landsting och i olika kommunala organ. De utför ett gott arbete för medborgarnas bästa som är värt allt beröm. Men detta arbete för dagen och för året måste förenas med vår långsiktiga strävan att bryta storfinansens välde och bygga ett socialistiskt samhälle.

Självklart måste det finnas olika meningar om hur denna förening skall ske i praktiken. Motsättningar uppstår. Det behöver vi inte frukta. Redan i vår ungdom lärde vi oss att utvecklingen i naturen och i samhället sker genom kamp mellan motsättningar.

Kamrater. Det är inte så vanligt att ärkebiskopar citeras på våra partikongresser. Jag vill göra ett undantag och instämma i vad KG Hammar nyligen sa i en intervju i tidningen Aftonbladet: ”Vad är ledarskap egentligen? Enhet kan för mig aldrig handla om diplomati, om att ge lite åt varje grupp, utan det handlar istället om att borra djupare och djupare. Enheten ligger i att vi vandrar tillsammans, inte i att vi kompromissar om allting just nu, för då förnekar vi själva rörelsen.”

Kamrater. Vi är en del av rörelsen för socialism, inte bara ett vanligt parti. Nu rustar vi för strid. Tillsammans med den övriga vänstern skall vi besegra den borgerliga alliansen i höstens val. Det kräver diskussion och enighet.

Vår rörelse får aldrig glömma den devis som stod på de gamla fackföreningsfanorna: Enade vi stå, söndrade vi falla! Leve kampen för socialism! Leve vårt parti!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Länk till din partiförening
Arkiv