1 maj i Uddevalla

Vänsterpartiet i Uddevalla höll idag sedvanligt 1 majfirande med tal av bland annat Johan Lönnroth. Här publicerar vi Johans tal i Margeretgärdeparken.
Vänner, kamrater, bohuslänningar, världsmedborgare

Första maj har i mer än hundra år varit den internationella arbetarrörelsens dag. Dagen har inte tillhört någon enskild nation, inget särskilt folk. Det har varit en dag för drömmar om socialismen, om människans befrielse från kapitalets välde och från förtryckande stat och lagar, drömmar om fred och bröd, om åtta timmars arbetsdag, om solidaritet över gränser, en dag för mirakel, en dag då en sliten kavaj kunde bli en mantel av skinande ljus.

Första maj har i sina bästa stunder också varit hela vänsterns dag, åsiktsmångfaldens dag, en dag då man kunnat samla en bred rörelse bakom fanorna. Första maj tillhör inget politiskt parti, inte socialdemokratin, inte vänsterpartiet. Första maj ska inte formas av reklambyråer, inte av spinndoktorer, inte av smarta slagord.

Jag är med i en förening som heter Vägval vänster. Uddevalla är ett av våra starkaste fästen. Vi har medlemmar som är partilösa, socialdemokrater, vänsterpartister, medlemmar som är aktiva i det feministiska initiativet, minst två som tillhör socialistiska partiet. Får jag i alla blygsamhet komma med ett förslag till nästa första maj. Återskapa det gemensamma firandet. Skapa enhet i mångfalden. Vi i vägval vänster hjälper gärna till.

Vänner kamrater
Svensk arbetarrörelse har problem. Jag talar inte om Temo, inte om Sifo, utan om något djupare, mera långsiktigt. Jag satt i går kväll och pratade med en kommunalanställd vårdare. Vi talade om tröttheten på partipolitiken, om varför partierna tappar medlemmar och varför många slutar rösta. Hans förklaring var politikers oförmåga att lyssna, att ingen vågar erkänna att även motståndaren kan ha en poäng, att de politiska debatterna blivit teater med färdigskriva repliker, att alla pratar men ingen lyssnar.

Det handlar också om bristen på ideologi, bristen på tankar om framtiden. Ta den TV-sända partiledardebatten om EU i förrgår. Den kunde ha handlat om de stora frågorna, om vad göra åt arbetslösheten, om fackens rätt att hävda nationella kollektivavtal, om kvinnors underordning i katolska länders familjelagstiftning, om vad som kan göras åt den skärpta konkurrensen om skattebaser. Men debatten dominerades nästan helt av frågan om EUs nya grundlag skall tas genom en folkomröstning eller genom riksdagsbeslut.

Missförstå mig inte! Jag anser att vi ska få folkomrösta om EU-konstitionen. Det är en viktig fråga. Jag kommer nog att rösta nej. Ekonomiska systemdoktriner ska inte skrivas in i grundlagar, det gäller EU liksom det förr gällde Sovjetunionen. Men mitt nej är inte alldeles självklart. För nu gällande fördrag är knappast bättre.

Mest blickar vi bakåt, vi lämnar barrikad efter barrikad, med röven först för att citera en känd Göteborgare. Vi behöver inom vänstern en europeisk ordning att vara för!

Missförstå mig inte nu heller! Självklart ska vi försvara våra landvinningar, rätten att organisera sig fackligt och att teckna kollektivavtal, det progressiva skattesystemet, den offentliga sektorn, det sociala skyddsnätet. Men det räcker inte till med försvar för att utmana den globala kapitalmakten. Den behövs motmakter på samma nivå, underifrån byggda, fackliga rörelser, kvinnorörelser, miljörörelser, solidaritetsrörelser, världsmedborgarrörelser.

Vänner kamrater
Nästa år är det val i Sverige. Allt pekar idag mot att vår näste statsminister heter Reinfeldt. Egentligen är det ganska underligt. Han har ju egentligen gjort en enda manöver, gett oss socialdemokrater och vänsterpartister rätt när vi sa att den gamla moderata politiken inte höll, att sänkningen av skatter inte var finansierade.

Hur kunde mer än 20 procent av väljarna i flera val rösta på ett parti utan sammanhängande politik? Ställ er gärna den frågan ni som tänker rösta på m. Och gärna ni andra borgerligt röstande också. Går alliansens politik ihop? Mer pengar till polis och militär säger m, mer pengar till skolan säger fp, mer pengar till regionalpolitiken säger c, mer pengar till vården säger kd. Alla vill sänka skatter. Det går nog inte ihop denna gång heller.

Så vi hade rätt och dom hade fel? Nej, problemen är ungefär lika stora i de tre samarbetspartierna. I majoritet är vi ju visserligen piskade att lägga genomförbara förslag. Men våra löften för framtiden är ungefär lika skakiga som alltid. Jag är själv en av de huvudansvariga när vi formade den gällande vänsterpolitiken. Jag vågar säga det ändå.

Den vårdare jag pratade med igår är medlem i kommunalarbetarförbundet. Han såg liksom jag Uppdrag Granskning i tisdags, programmet som granskade kommunalarbetarstrejken. Han var arg, funderade på att lämna kommunalarbetarförbundet.

Vad var det då som var fel. Det handlar inte bara om det blygsamma resultatet av strejken, utan ännu mer om retoriken, om alla dessa förväntningar som skapas när Göran Persson och Marita Ulvskog ropar ut sitt stöd och sedan inte ens pratar med de arbetsgivarrepresentanter i kommuner och landsting som skall förhandla.

Marita Ulvskog sa i Uppdrag Granskning att ett vårdbiträde är värd samma lön som hon, 89.000 kronor i månaden. Jag håller inte med. Jag anser att ingen borde ha en så hög lön. Och jag anser att hennes höga lön är ett problem i sig. För hon borde vara en av dem som förklarar varför inte lönerna höjs så mycket som önskvärt. Varför hennes egna partikamrater i kommuner och landsting saknar pengar. Och med en så hög lön har man problem att få folk att tro på det.

Själv ser jag två grundläggande skäl till att kvinnors löner i offentlig sektor inte höjs på ett rimligt sätt. Den ena är skärpt konkurrens från lågskatteländer. Sverige kan förhoppningsvis ligga kvar på nuvarande skatteandel av nationalinkomsten. Den andra är att personliga tjänster i skola och omsorg ständigt blir dyrare jämfört med det mesta som produceras i privat regi. Det gör att en ökande del av inkomsterna i samhället måste överföras till offentlig sektor, som ju dessutom producerar sådant som folk behöver mest.

Dilemmat kan bara lösas på ett sätt: Att det utförs mer arbete och att politiker lär sig att ta mer betalt för det de kommunanställda producerar.

Jag tjänade förra året 38.500 i månaden, jag har med mig deklarationen om någon vill kontrollera. Evy Gahnström och ni andra kommunpolitiker, jag gillar inte att behöva säga det, men ni måste tvinga mig betala mer när jag skall gå till doktorn eller på ålderdomshemmet. Och Lars Bäckström, du måste stifta lagar så att män arbetar mer oavlönat och så att alla förvärvsarbetar mer.

Några ord också till min före detta partikamrat och partiordförande:

Lycka till med ert feministiska initiativ!

Jag har gjort en liten hemmasnickrad dikt till Dig Gudrun:
.
Visst kan det vara trist
att lyss på mansekonomist
Men med lite kvinnlig list
Ska det nog gå bra till sist

När jag ändå håller på med självspäkning, så skall jag nämna en sak till. Jag äger ihop med tre syskon ett ställe mellan Fjällbacka och Grebbestad. Vi älskar att åka tåg, men ofta tar vi ändå bilen, det går lite fortare och om bilen är full är det också billigare.

Om vi skall kunna rädda och rusta upp bohusbanan och allmänt bygga ut kollektivtrafiken måste ni göra vårt bilåkande dyrare.

Vänner kamrater med hjärtat till vänster.
Det kapitalistiska systemet tycks oss starkare än någonsin. Högern rycker fram. Många ger upp. Men fatta mod!

Alt faller til alt hvad det kan falla.

Så uttryckte han det 1792, diktaren från Svarteborg, han som snart skulle utvisas för sina jakobinska sympatier, Tomas Thorild. Han skrev inte om politiska partier, inte om den monark som snart skulle mördas, utan om dåtidens ekonomiska och sociala system, om att makten aldrig sitter säker, att det nya förr än vi anar bryter igenom med obetvinglig kraft.

När nöden är som störst är hjälpen närmast. Runt om i världen växer det nya fram, föds en ny vänster, unga människor med glödande tro, unga som inte ens var födda när Berlinmuren föll.

Vi gamla förfasar oss.

Som en annan poet skrev:

Då när det är värst och inget hjälper
brister som i jubel trädets knoppar
då när ingen rädsla längre håller
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit som skapar världen

Leve Tomas Thorild och Karin Boye!

Leve den frihetliga socialismen

Leve första maj!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Länk till din partiförening
Arkiv