Därför måste vänstern säga ja

Det finns minst elva goda skäl till varför man bör stödja det nya EU-fördraget. Nu måste arbetarrörelsen och vänstern mobilisera full kraft för en radikal Europavision. Det skriver Kennet Kvist (v), en av riksdagens suppleanter vid EU-konventet som arbetar fram förslaget till ny konstitution.

EU startade som ett samarbetsprojekt för att stärka Västeuropas ekonomiska och politiska sammanhållning. Samarbetet fick från början en liberal och kristdemokratisk prägel. De flesta av Europas arbetarpartier var tveksamma eller rent avoga till projektet, bl.a. därför att det tycktes fördjupa uppsplittringen av Europa i väst och öst. EU s föregångare kunde, med viss rätt, kallas en rikemansklubb som skulle stärka NATO och kapitalistisk ekonomi.

Det nationella projektet

Arbetarrörelsen och vänsterns projekt var i många länder, som i Sverige, däremot i huvudsak nationella. Det gällde nationella modeller eller vägar till sociala framsteg och socialism. I Sveriges talades uttryckligen om den ”svenska modellen” och om Sveriges väg – till skillnad från andras – till socialismen.
Tankarna bottnade i klassiska socialistiska tankegångar som att ”arbetarklassens befrielse är till formen ehuru icke till innehållet nationell”, eller att varje lands ”proletariat” först måste ”göra upp med” sitt eget lands bourgeoisie ( Marx).

Den svenska vägens slut

Men idag när de dominerande företagen antingen är utlandsägda och/eller är djupt involverade i samägande eller samarbete med utländskt kapital står frågan på ett annat sätt. Inte bara ekonomin är internationellt sammanknuten. Många miljöproblem, delar av brottsligheten, medierna, informationen, kulturen och politisk organisering och påverkan korsar numera nationsgränserna och har blivit alltmer opåverkbara eller oberoende av nationalstatliga beslut. I dag finns det helt enkelt inte några förutsättningar för en ny ”svensk modell” för välfärd eller någon ”svensk väg till socialism”. Vi är därtill alltför inspunna i ett nät av internationellt verkande krafter.

Vänstern och de gemensamma problemen

Europas stater har många gemensamma problem. Europa löper risken att på sikt akterseglas ekonomiskt och därmed politiskt. Detta ställer de företrädesvis Europeiska välfärdsstatsambitionerna inför mycket svårlösta problem. Det riskerar därmed att försvaga kraften hos de positiva värden som – trots Europas också många mörka historiska arv – burit fram till välfärdssystemen i Europa: arbetarrörelsen, socialismen, liberalismen, värnet av demokrati och mänskliga rättigheter. Europas stater bär också på möjligheterna att gemensamt kunna göra något åt dessa problem
Från detta internationaliserade eller globala liv finns ingen återvändo. Politiken måste därför skaffa sig räckvidd utöver nationalstaten. Regionala organ typ EU är här nödvändiga mellansteg innan vi på de områden detta krävs når fram till globala lösningar. Svensk vänster måste lära sig att tillämpa ett dialektiskt betraktelsesätt på vår historiska samtid.

EU bär på sin motsats

Även om EU s regelverk särskilt till en början delvis skapades för att underlätta kapitalets internationalisering i Europa, bär det på sin motsats, möjligheten för demokratin och politiken att återta initiativet över internationellt verkande makt- och kraftfält och gränsöverskridande politiska frågor.
Men vad som görs eller inte görs av EU beror på styrkeförhållandena mellan Europas olika politiska krafter. Europas samlade arbetarrörelses och vänsters förmåga att forma alternativ, att skapa idéer, visioner och förmedla en vilja som leder till trovärdigt vägval kan bredda dess väljarbas så att den vinner folkligt stöd att leda utvecklingen.

Konstitutionen och politiken

Ett fördrag om författning för EU kan inte avgöra vilka politiska krafter som vinner majoritet. Det är inte dess uppgift. En författning ska återspegla den, av styrkeförhållandena föränderliga, politiska balanspunkt, där en bred majoritet av de politiska krafterna finns. Det är denna breda majoritet som ska enas om spelreglerna och målen.
Ett konstitutionellt fördrag är inget program för vare sig vänster eller höger. När det ger formerna för och syftet med det politiska arbetet ska detta vara acceptabelt för stora politiska grupperingar på båda sidor om politikens mittlinje. Bara så skapas förutsättningar för den nödvändiga internationella arenan för politiken. Dess konkreta utformning, vem som skall få fylla fördragets mål med innehåll avgörs av Europas väljare.

Ett nej omintetgör viktiga förbättringar

Ett nej till konstitutionen skulle kunna få följden att EU går i politiskt stå eller skulle börja lösas upp. Detta skulle allvarligt försämra förutsättningarna att rädda välfärdsstaterna och skapa en progressiv utveckling av Europa. Det förslag vi nu diskuterar reflekterar den nuvarande balanspunkten på ett bra sätt. Den är ett klart uttryck för att en bred majoritet av Europas partier vill slå vakt om någon form av välfärdssamhälle i Europa.
Den säkrar att EU inte längre är en klubb bara för de rika staterna i väst. Den stärker fackliga och politiska rättigheter på den Europeiska nivån, även om ett rent arbetarrörelseintresse skulle ha kunnat gå längre. Den markerar också Europa som en fredssyftande kraft som åtar sig att verka för global utjämning och bidra till att bekämpa sociala klyftor och utslagning både i världen och i Europa och dessutom starkt och entydigt stå upp för mänskliga rättigheter.
Uppgiften för det nya fördraget är inte en radikal omstöpning av EU. Det gällde att tydliggöra vad EU sysslar med och varför och skapa lösningar som gör att kan fungera väl när det utvidgats. En rad förändringar görs dock, varav många måste ses som mycket positiva.
Ett nej till fördraget är detsamma som ett ja till att nu gällande fördrag skall fortsätta att gälla. Då får vi likväl fortsätta att leva med de formuleringar om ”liberalisering” i förslagets kapitel III som vissa så retar sig på. Dessa återfinns nämligen redan i nu gällande fördrag. Samtidigt skulle vi emellertid trolla bort en rad väsentliga och faktiska författningsmässiga förbättringar. Låt mig därför här ta några exempel på vad vi då skulle säga nej till.

Detta skulle vi säga nej till:
1. Förslaget medför att när ländernas ministrar lagstiftar i EU ska debatter och omröstningar – som i den svenska riksdagen – ske offentligt. Ett nej skulle betyda att man får fortsätta att lagstifta bakom lykta dörrar.
2. Förslaget innebär att EU kan och ska ansluta sig till Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter. Ett nej skulle innebära att detta inte går.
3. Förslaget innebär att EU:s institutioner och beslut har juridiskt bindande förpliktelse att tillämpa en rättighetskatalog för EU-medborgarna som är densamma som, men i några avseenden går utöver, Europeiska konventionen. Ett nej skulle innebära att EU institutionerna och besluten inte ska ha en juridiskt bindande rättighetskatalog..
4. Förslaget ger de nationella parlamenten – såsom Sveriges riksdag – en direkt roll i EU-systemet. De skall bl.a. övervaka att EU-samarbetet inte går in på områden som inte överenskommits eller som bör beslutas nationellt. Detta ger indirekt de nationella parlamenten en stärkt roll i EU-frågor också gentemot sina regeringar och detta utan att de nationella konstitutionella systemen därvid behöver röras! Ett nej skulle innebära att denna nya möjlighet tas bort.
5. Förslaget förstärker öppenheten och offentligheten i EU. Ett nej skulle tills vidare hindra detta.
6. Förslaget innebär att jämlikheten mellan kvinnor och män höjs upp till ett av unionens värden och att full sysselsättning sätts som ett av dess övergripande mål. I förslagets artikel III: 2 sägs att unionen i all verksamhet skall syfta till att undanröja bristande jämställdhet mellan män och kvinnor, en s k mainstreaming som svensk grundlag inte är i närheten av! Ett nej skulle omintetgöra också dessa förbättringar.
7. Förslaget innebär ett åtagande för unionen ( artiklarna I:3 och III:3) att bekämpa diskriminering på grund av ”kön ras eller etniskt ursprung, religion eller övertygelse, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning”. Ett nej skulle innebära att dessa åtaganden försvinner.
8. Förslaget innebär tydligare och enklare regler om beslut som ska ersätta det gytter av beslutsformer som nu finns. Ett nej skulle betyda att alla svårtydda konstigheter får leva vidare.
9. I EU gäller att det staterna kommit överens om som gemensamma beslut ska alla följa. Hittills har denna princip dock bara fastslagits av EU-domstolen som därmed fått en ”konstitutionsbildande” roll. Förslaget innebär att denna –redan existerande – princip fördragsfästs och därmed ”återtas” av politiken. Ett land skall inte kunna smita undan det man accepterat som gemensamt beslut. Om länder skall kunna säga ”om detta skall vi samarbeta men det vi gemensamt kommit fram till det behöver vi inte bry oss om”, så är det inte mycket till samarbete. EU-rättens företräde gäller naturligtvis bara på de områden, på vilka man kommit överens om att beslut skall fattas gemensamt på EU-nivån. Ett nej skulle inte rucka principen men här förstärka domstolens konstitutionsbildande roll.
10. Förslaget innehåller också en utträdesparagraf, något som nejsidan alltsedan den första folkomröstningen om EU-medlemskapet efterlyst. Ett nej skulle betyda att en sådan paragraf inte införs.
11. Förslaget innebär ett principiellt ställningstagande för deltagande demokrati. Diskussionen bland medborgarna om allt unionen sysslar med ska stimuleras, liksom en bred dialog med olika organisationer. Även möjlighet till medborgarinitiativ förordas. Man kanske tycka detta vara otillräckligt men för framtiden bör man då konkretisera ytterligare idéer hur deltagande demokrati på Europeisk nivå skall utvecklas. Men ett nej skulle innebära ett stopp för denna goda ambition.

Förslaget har alltså många bra nyheter. Mycket av det nejsägarna motiverar sitt nej med: ”liberalisering”, försvarssamarbete, etc. är sådant som i huvudsak redan finns i de nu gällande fördragen och som, om nejsägarna skulle få sin vilja igenom, då likväl skulle fortsätta att gälla.

”Superstat” på gång?

Det hävdas att konventet skulle vilja göra EU till en ”superstat” eller ta ett stort steg mot en sådant. Detta är rent strunt. Ett ”Europas förenta stater” är ingen aktuell fråga och förbereds inte genom konventets förslag.
Det fanns på konventet inte någon som förfäktade detta som en aktualitet. Inte heller någon av Europas regeringar företräder en sådan tanke. Redan av denna orsak torde alla som tänker efter inse att förslaget inte går ut på att göra EU till en stat.
Det finns heller ingen sådan dold agenda. Däremot finns det olika meningar om hur mycket som ska avgöras på gemenskapsnivå och hur mycket som ska avgöras på nationell, regional eller lokal nivå.

Symboler och juridiska personer

Som ”bevis” på den hotande ”superstaten” anförs att förslaget stadgar att EU ska ha vissa symboler som en sång, en fana, en viss högtidsdag etc. Men sådana saker stadgas faktiskt för många organisationer och föreningar utan att dessa därför blir stater. I uppropet för folkomröstning påstås t.o.m. att detta, att EU föreslås bli en juridisk person, skulle göra det till stat. Men juridisk person är nästan varje förening och företag. Det gäller också om många internationella institutioner och organ för mellanfolkligt samarbete: Röda korset, FN, EG (Faktiskt! EG är ju, innan det ny fördraget gäller, en del av EU.), eller Svensk-finska gränsälvskommissionen. Dessa organisationer blir för den skull inte stater. Att vara juridisk person är ett villkor för att kunna ingå avtal. Så länge EU inte är juridisk person kan t.ex. EU inte anslutas till Europeiska konventionen för mänskliga rättigheter.

”President” stärker mellanstatlighet

En annan sak som anförs är att det Europeiska rådet (d v s mötena med regeringscheferna) ska ha en fast ordförande för en period av två och ett halvt år (hon/han får väljas om en gång alltså max 5 år) Denna ordförande – på vissa språk president – skall underlätta kontinuiteten i rådets –den mest mellanstatliga instansens – arbete, och naturligtvis mellan mötena kunna, å rådets vägnar, tala för de beslut rådet fattar.
På konventet var det de som ville minska mellanstatligheten, som var emot denna ordförande, därför att den skulle stärka rådet på kommissionens bekostnad. Men i Sverige är också de som påstår sig vara för starkare mellanstatlighet mot funktionen bl.a. därför att den på vissa språk kallas president eller därför att man därigenom trodde sig reta en viss Persson!
Europeiska rådets ordförande skall alltså stärka denna mellanstatliga nivån i EU, vilket går i motsatt riktning än att, som det påstås, bidra till att göra EU till ”superstat”.

Nationalism och regional egoism

EU staterna samarbetar på de områden de själva gemensamt bestämmer. Förslaget till nytt fördrag ändrar på inget sätt detta. Gränserna för samarbetet avgörs av staterna och dras upp i förslaget på ett tydligare sätt än hittills. Det finns ingen som lurar på en stat gemensamhetsbeslut. Europas och EU s problem är inte att en ”superstat” hotar svälja Europas stater. Det är istället att alltför ofta för mycket av nationalism, nationalstatliga särintressen och maktambitioner, splittrande regional egoism och etnocentricitet hindrar eller urvattnar gemensamma tag och lösningar. Alltfler av vår tids problem kräver lösningar på internationell– för oss till att börja med europeisk – nivå.

Ej möjligt restaurera eller nyskapa en ren ”svensk” modell

Svensk arbetarrörelse och vänster måste helt lämna den sterila nej fållan. Även om det kan kännas bekvämt och ge kortsiktiga röstvinster att flirta med och rida på ofta ganska populistiska ”antielit” och anti-EU stämningar är det på lite längre sikt ofruktbar hållning.
Det går inte att restaurera eller nyskapa en rent ”svensk” modell, eftersom detta fordrar en nationalstat med kontroll över förhållanden och utvecklingsmönster som redan flytt den nationalstatliga nivån. Sverige, liksom andra europeiska nationalstater var för sig, kan inte försvara våra ekonomiska sociala och demokratiska framsteg genom att räddhågat slå vakt om ett formellt nationellt själbestämmande som ekonomins och teknikens utveckling faktiskt allt mer gröpt ur.

Utveckla en radikal Europavision

I stället för att underblåsa EU-negativism och rädslan för internationellt samarbete måste arbetarrörelsen och vänstern mobilisera full kraft för att i samarbete med de andra folken, till att börja med i Europa, försvara och utveckla välfärd och en framsynt politik där demokratins möjligheter kan tas till vara.
Vi måste arbeta för att utveckla en radikal Europavision för ett Europa som spelar en positiv roll för en rättvis värld. Därför måste vi bidra till de faktiska steg som tas på att föra stater och folk närmare varandra.
Ett EU med de delvis nya och mera öppna och demokratiska arbetssätt för politiken som förslag till konstitution medför utgör en god politisk arena för att vinna ett brett stöd bland Europas väljare för ett sådant politiskt projekt.

Kenneth Kvist (v), en av riksdagens suppleanter vid EU-konventet som arbetade fram förslaget till ny konstitution.

Källa, europaportalen.se

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Länk till din partiförening
Arkiv